Elin Adler - Gröna Bandet: Bilder etapp 1 Treriksröset

Detta är något av det tuffaste jag gjort. Tur att jag hade min svägerska Eva med mig. En klok och sansad person. När det var riktigt jobbigt sa vi: - Det är bara att gå och så gick vi. De första dagarna kände vi oss stärkta av motgångarna. Visst var vi förberedda på mycket snö och vatten men det går ändå inte att föreställa sig vilka motgångar man kan råka ut för. När vi inte trodde att det kunde bli värre blev det just det. Det var dag 7 och vi närmade oss Abisko. Dagen började med stigning som gick relativt lätt. Kom till ett vad som såg svårt ut. Gick en bit uppströms men det såg bara värre ut så vi gick tillbaka. Satte fast oss i rep. Tog av hunden väskorna och satte dem på min ryggsäck. På mitten av vadet blev det lårdjupt och mycket strömt. Hunden kunde nu inte hålla emot strömmen. Där fastnade vi mitt i forsen för att hålla 40 kg hund i strömt vatten var inte lätt. Tappade plötsligt taget om hunden som följde med strömmen. Som tur var satt han fast i mig. Vet inte var jag fick kraft från men drog upp hunden och tog oss över. På eftermiddagen badade jag ofrivilligt i en isbäck. När vi sedan fortsatte fick jag en obehaglig känsla i magen och tänkte att det inte kommer att finnas en bro där det enl kartan ska finnas en. Mycket riktigt, ingen bro! Nu ringer jag fjällräddningen tänkte jag först för nu orkar jag inte mer. Men då säger Eva lugnt att vi får hitta en annan väg runt berget istället och så blev det. Vädret var dock ganska bra under veckan. Bara en dag då det regnade hela dagen. De norska stugorna var guld värda att komma till efter en tuff vandringsdag. Tycker att vi ändå höll humöret uppe under veckan. Så det var inte bara elände. :-)

När spännet på avbärarbältet gick sönder första dagen tänkte jag att det var ett dåligt tecken.

Här går leden upp där det är som mest snö. Ett långt vad som vi valde att hoppa över. Provade först en bit men vände. Det fick bli en omväg på ca 7-8 km och övernattning i en liten rastsgäststuga utan bäddar istället.