Dag 34 Ö Björknäs - Virisen ca 28 km

 Hade en mental svacka i går kväll för första gången under min vandring. Jag längtade hem! Tänkte att nu struntar jag i det här och åker hem! En god natts sömn rådde bot på det. Kom iväg strax kl 8.15 efter att ha tackat för mig.

Mer vägtraskande. Inte så mycket trafik i alla fall. Efter ett tag stötte jag på en annan Gröna Bandare! Kul! Pratade en liten stund innan var och en fortsatte åt var sitt håll. När jag hade ca 8 km kvar till Virisen började det regna lite smått. Regnet tilltog för att övergå i ösregn. Lukas och jag bara gick och gick utan att stanna. Vi blev blötare och blötare. Tanken på att tälta kändes inte alls kul. Jag hade tidigare under veckan försökt boka en stuga i Virisen men det var fullbokat. När vi kom fram kom det en åsksmäll så Lukas hoppade högt. Då gick jag in på första bästa gård för att fråga om de möjligen hade något boende. Det visade sig vara samma person jag pratat med tidigare.
-Jo, sa han, jag har faktiskt en stuga ledig. Det var några som åkt hem tidigare! Jag trodde inte det var sant! Tak över huvudet, en dusch och en kamin att elda i. Kan man ha sån tur?  Nu öser regnet ner ute. Jag tror aldrig jag njutit så mycket av att vara inne när det regnar.

Dag 33 Hemavan - Ö Björknäs

Vilodag igår. Passade på att äta mycket. Har tappat en del i vikt. Hade i och för sig lite att ta av men man vill ju inte tappa energi....

Hade turen att på Hemavan fjällstation träffa två erfarna guider, Mojo Andersson och Urban Axelsson som generöst bjöd på goda råd om vägval för sträckan mellan Hemavan och Gäddede. En stor behållning av min vandring så här långt är mötet med alla trevliga människor som delar med sig av allt från peppande ord, goda råd och t o m husrum. Tack till er !

Vägvalsdiskussion med Urban Axelsson och Mojo Andersson på Hemavan fjällstation.

Kom iväg lite sent 9.30. Jobbigt att säga hejdå till Lasse som måste åka hem. Hunden ville inte alls gå utan husse. Har i princip släpat honom hela dagen framförallt i början. Tråkigt att gå landsväg. Efter ca en mil vek vi av in på en grusväg och fortsatte mot Stor-Björkvattnet. Det började med en stigning. Därefter lite lätt utför mot sjön. Solen sken i stort sett hela dagen. När vi gått ca 25 km blev vi erbjudna att få övernatta i ett hus. Fick dessutom mat! Fantastiskt vilka snälla människor det finns!

Kort sammanfattning etapp 2 Abisko - Kvikkjokk

Startade i kanonväder! Det gick fantastiskt lätt att gå. Inte så kuperat och välmarkerad led. Hade tänkt tälta en mil före Alesjaurestugorna men när jag kom dit hade jag energi över och kl var inte så mycket så jag siktade in mig på en raststuga 5 km bort. När jag kom dit var det ju bara 5 km kvar till Alesjaurestugorna så då gick jag hela vägen. Lite tungt på slutet då det var blött och en del snö. Isen låg kvar på sjön. Dagen efter tog jag mig till Tjäktjastugan. Kom upp vid lunch. Det hade börjat regna strax innan så jag var glad att jag kapat så många km dagen innan. Det var en hel del snö kvar där uppe. Regnet öste ner på em. Vi var många i stugan. När jag pratade med några av de få svenskar som var där visade det sig att de var från Sandviken! Världen är bra liten ibland. När jag skulle ta mig över passet var det dimmigt till en början. Glad över att ha behållit snöskorna. Hade sällskap av två danska tjejer samt tre finnar till Sälkastugan. Stannade där då det började regna. Hade sedan fina dagar till Saltoloukta. Tråkigt att traska 3 mil asfaltsväg bara... I Saltoloukta väntade en vän och kollega som gjorde mig sällskap till Kvikkjokk. Även här hade vi bra dagar. Lite regn en dag men då stannade vi i Aktse vid lunch. Sista dagen mot Kvikkjokk kom Lasse och mötte oss. Hunden blev jätteglad över att träffa husse.

Asfaltsväg mellan Vakkotavare och Saltoloukta 

Tillbakablick Abisko

Sista vandringsdagen mot Abisko fick jag ont i ena lårmuskeln. Det blev värre då vi skulle ner från Lappjordshytta. En mil tog nästan 5 timmar att gå. Efter att ha gått ganska långt på vägen mot Abisko insåg jag att i den takten skulle vi inte komma fram förrän mitt i natten. Dessutom gjorde det så ont att jag trodde det var kört med mitt Gröna Band. Så med endast några km kvar ringde vi till det lokala taxibolaget i Abisko och ordnade skjuts sista biten. Kl var då ca 21.00 och vi hade vandrat i över 12 timmar. Beslutade att ta två vilodagar för att därefter ta ett nytt beslut om jag skulle fortsätta. Första dagen var vi helt utpumpade alla tre (inkl hunden). Vi bara låg på rummet. Andra dagen åkte Eva hem med tåget. Kände mig lite piggare på em så jag packade ryggsäcken full och begav mig ut på Rallarleden för att ta igen de km jag hoppade över två dagar tidigare. Ett bra tillfälle att känna efter. Det gjorde fortfarande ont men inte lika mycket. Beslutade därför att försöka fortsätta min vandring söderut med inställningen går det så går det. Och det gick ju! Intensiv massage med Tigerbalsam och tejpning gjorde susen.

Bilder etapp 1 Treriksröset - Abisko

Detta är något av det tuffaste jag gjort. Tur att jag hade min svägerska Eva med mig. En klok och sansad person. När det var riktigt jobbigt sa vi: - Det är bara att gå och så gick vi.  De första dagarna kände vi oss stärkta av motgångarna. Visst var vi förberedda på mycket snö och vatten men det går ändå inte att föreställa sig vilka motgångar man kan råka ut för. När vi inte trodde att det kunde bli värre blev det just det. Det var dag 7 och vi närmade oss Abisko. Dagen började med stigning som gick relativt lätt. Kom till ett vad som såg svårt ut. Gick en bit uppströms men det såg bara värre ut så vi gick tillbaka. Satte fast oss i rep. Tog av hunden väskorna och satte dem på min ryggsäck. På mitten av vadet blev det lårdjupt och mycket strömt. Hunden kunde nu inte hålla emot strömmen. Där fastnade vi mitt i forsen för att hålla 40 kg hund i strömt vatten var inte lätt. Tappade plötsligt taget om hunden som följde med strömmen. Som tur var satt han fast i mig. Vet inte var jag fick kraft från men drog upp hunden och tog oss över. På eftermiddagen badade jag ofrivilligt i en isbäck. När vi sedan fortsatte fick jag en obehaglig känsla i magen och tänkte att det inte kommer att finnas en bro där det enl kartan ska finnas en. Mycket riktigt, ingen bro! Nu ringer jag fjällräddningen tänkte jag först för nu orkar jag inte mer. Men då säger Eva lugnt att vi får hitta en annan väg runt berget istället och så blev det. Vädret var dock ganska bra under veckan. Bara en dag då det regnade hela dagen. De norska stugorna var guld värda att komma till efter en tuff vandringsdag. Tycker att vi ändå höll humöret uppe under veckan. Så det var inte bara elände. :-)

När spännet på avbärarbältet gick sönder första dagen tänkte jag att det var ett dåligt tecken. 

Här går leden upp där det är som mest snö. Ett långt vad som vi valde att hoppa över. Provade först en bit men vände. Det fick bli en omväg på ca 7-8 km och övernattning i en liten rastsgäststuga utan bäddar istället.

Tack och lov för snöskor! 

Nöjd hund! Orkade dock inte bära på det så långt.

Här går leden rakt ner i vattnet! Den ska gå längs med vattnet.

Lunch i ösregn.

-

Här går leden rakt över vattnet. Det blev en liten omväg...

Etapp 3 Kvikkjokk till Hemvan

Är nu inne på etapp 3, dag 25 och har övernattat i en stuga i Jäkkvik. Från Kvikkjokk har jag haft sällskap av min man Lars som ska gå med till Hemavan. Vi har haft strålande sol i flera dagar. En hel del av vandringen har bestått av skogsterräng. Ni kan ju gissa vad som hänt på mygg- och knottfronten i värmen? Igår vandrade vi en minst sagt besvärlig sträcka från Vuonatjviken till Jäkkvik. En del av leden är omgjord då en båtförare gick i pension. En nödlösning kan man säga. Detta i kombination med värmen (ca 26 grader) och knotten gjorde att jag svor hundra gånger mer än när jag trampade snö, is och vatten första veckan. Idag verkar det dock bli perfekt vandringsväder, ca 15 grader, lite molnigt och uppehåll. Dessutom blåser det lite så då kanske myggen och knotten blåser bort och hunden slipper bli besvärad.

Mobilkontakt i Vakkotavare

Vi som är hemma, Elin Adler Supportteam, har fått kontakt med Elin idag. Hon befinnner sig nu i Vakkotavare och skall i morgon vamdra längs landsvägen till Saltoluokta. De flesta som färdas denna sträcka av Kungsleden tar bussen men detta är emot de regler som gäller för en riktigt "Gröna bandet vandring"

Här kommer en liten intervju med Elin om hur turen har varit från Abisko.


När vi kom fram till Abisko var jag verkligen sliten och hade stora problem med smärta i ena låret. Troligen en överbelastningsskada då Lukas drar hårt när vi går utför och i besvärliga partier måste jag hålla emot. Efter en extra vilodag, tejp och massor av tigerbalsam och att ha samlat ny mental kraft så gick första dagen väldigt bra. Vi vandrade hela 35 kilometer och kom fram till Alesjaurestugorna. På sjön Alesjaure låg det fortfarande is vilket är väldigt ovanligt för denna tid på året. Samerna här uppe säger att de aldrig upplevt så mycket snö under denna period tidigare och att våren är försenad med flera veckor. Vid lunchpausen hamnade vi mitt i samernas rendrivning med helikopter, Lukas blev så rädd att han försökte gömma sig under min ryggsäck. De drev en stor renflock till ett närliggande rengärde.Den ursprungliga planen var att tälta innan Alesjaure men det gick så bra och det är skönt att komma till en stuga så vi bara knatade på.

Efter Alesjaure var det dags för vandring på snö igen och vi tog oss fram till Tjätjkastugan. Flera hade följt vinterleden som norr om stugan svänger över jokken. Mycket farligt nu när snön börjar bli rutten och lös. Norr om Abisko gick även vi över en hel del snöbroar men var noga med att kolla hållfasthet.

På morgonen när vi skulle iväg från Tjäjkastugan hade dimman lagt sig men jag beslöt att komma iväg då det ändå var tillräcklig sikt för att hitta. Jag fick följe av två danska tjejer och några killa från finland på vägen ner från passet mot Sälka. Vi valde att hålla höjd i stället för att gå ner på sommarleden där det var mycket blöt och lös snö.Stannade vid Sälka för natten,

Från Sälka vandrade jag sedan till Kaitumjaurestugan där det bara var jag och stugvärden. Överlag har det inte varit mycket folk ute och väldigt få svenskar. Gissar att det är snöläget som avskräckt och att inte tyskar, fransmän och andra fått samma information. Flera jag pratat med är besvikna då de fått lagt om sina rutter. Det har varit trevligt med sällskap i flera stugor och det blir en härlig gemenskap med alla nationaliteter som ordnar sin mat i köket på samma gång.

Startade tidigt kl 6 för att komma iväg och ta båten vid Tesajaure. Efter Tesajaure bar det upp på högre höjd igen och då kom även snön tillbaka. Vandringen flöt på bra och det känns skönt att vara framme vid Vakkotavare. I morgon ska jag följa landsvägen till Kebnats för att ta båten över till Saltoluokta. Från Saltoluokta får jag sällskap ner till Kvikkjokk av en arbetskamrat från Mora, det skall bli kul.

Nu har jag mobiltäckning ett par dagar så skicka gärna lite peppande hälsningar på tex facebook

www.facebook.com/elin.adler.9

Kaitumjaure

Elin befinner sig utanför mobiltäckning men som ni kan se på kartan visar hennes SPOT signal att hon nu befinner sig vid Kaitumjaure. Idag har hon vandrat 25 km från Sälka och har nu bara 25 km till Vakkotavare där hon åter kommer ha mobiltäckning. Så snart vi fått kontakt uppdateras bloggen med hur de senaste dagarna varit.

Från Vakkotavare skall hon ta sig via vägen och en kortare båttur till Saltoluokta där hon kommer få sällskap ner till Kvikkjokk.

Hälsningar Elins supportteam

Tjätjkastugan

Elin och Lukas har idag vandrat från Alesjaurestugorna upp till Tjätjkastugan som ligger precis nedanför passet på 1100 meter. På den nedre kartbilden kan ni se var hon befinner sig just nu samt den tänkta färdvägen utmed den sträckade linjen.

Bilder från första etappen

Vi har ingen telefonkontakt med Elin men har via Eva som var med under första veckan fått en del bilder. När det var som jobbigast med regn, snö, bortspolade broar  och mycket tuffa vad hade de fokus på att bara ta sig fram och glömde bort att ta bilder. Men några av bilderna visar på den stora mängden snö och djupa vattendrag som skär rakt igenom snöfälten.

Idag har Elin vandrat vidare från Abisko och skickat en SPOT signal som visar att hon är vid Alesjaurestugorna vilket betyder att hon vandrat 35 km på en dag.  Grymt imponerande. I morgon har hon enligt uppgift ett stort snöområde framför sig upp mot Tjätkastugan och passet som ligger på 1 100 meter.

Elin berättade att snöskor var hårdvaluta för de som skulle ut och vandra på Kungsleden. I Abisko var alla snöskor som fanns uthyrda eller sålda.

Hälsningar från Elins supportteam

Handen på stenen vid Treriskröset måste enligt reglerna för gröna bandet dokmenteras.

Härliga fjällvidder

Så här var det att vandra utan snöskor

Med snöskor gick det bättre

Djupa jokkar med smältvatten vatten omgiven av snö var besvärligt att ta sig över