En återkommande fråga:
- varför vandra 130 mil? Ensam! Är du galen?
Jag känner mig inte speciellt galen men förstår att folk tycker det. Inte alla naturligtvis, en del inspireras och tycker att det är häftigt! Frågan varför är inte helt lätt att svara på...
Flera faktorer spelar in. Utemagasinet med sina artiklar om Gröna respektive Vita Bandet har nog inspirerat en del. Första gången jag läste om Gröna Bandet hade jag dock inte en tanke på att just jag skulle göra det. Kanske har även boken Wild av Sheryl Strayed påverkat.
Jag trivs i fjällen och har fjällvandrat varje sommar i 12 år något som genererat i en hel del fjällvana. Detta gör att jag känner mig ganska trygg med att vandra ensam. Egentligen kommer jag ju inte vara ensam. Jag har ju hunden! Dessutom kommer några vänner samt maken att ansluta och gå med olika sträckor (totalt tre veckor med sällskap).
I mars 2013 gick min mamma hastigt bort 67 år gammal. Detta blev därmed ett ganska tufft år. Det kan tänkas att det också påverkat min beslut om att göra en långvandring. Att passa på medan man kan...
Det var i mars 2014 jag bestämde mig efter att ha läst en artikel i Utemagasinet om Vita Bandet. Då kom det liksom bara till mig att jag skulle vandra Gröna Bandet. Eftersom jag frilansar kan jag själv styra över min tid och därmed är det inga problem att vara ledig i 2 månader.
Självklart kommer denna vandring att innebära en berg och dalbana vad gäller den mentala och fysiska formen. Något jag är väl medveten om. Just nu känner jag dock mig starkare fysiskt och mentalt än någonsin...
